Hugo Boss-mingelVackra människor, idel vackra människor…Vackra på vilket sätt? Liksom Stockholm har sitt fernissade Stureplan, har Uppsala sin grädda.Efter ett halvt glas gratischampagne bondar jag med dj:n. Han är fräck. Han skräder inte orden.
Min vän mister Zenya himself, den enda personen jag känner på tillställningen, har fixat festen, men glömt servera vegetarisk mat. Mister Zenya är, trots sitt lilla misstag, fräsch, kanske rent av snygg. Kindpussarnas mästare! Han beordrar mig att mingla, så på tom mage drar jag, tillsammans med dj:n, två, kanske tre, glas bubbel. Jag inser ganska snart att champagne på fastande mage inte är någon hit. Söker mig därför till en närliggande, väletablerad hamburgerbar för att dricka en stor chokladmilkshake.
Väl tillbaka på festen har dj:n taggat ner något i fräckhet. Mister Zenya är nästan rent av dissig eller, med ett finare ord, upptagen. Upptagen av slanka blonda skönheter. Skönheterna är minst sex år yngre än jag. De har välvårdat, långt, blont hår och själfallet höga klackar, klackar som gör dem minst lika långa som jag, det vill säga över 1,74. Dj:n och jag har spanat in en alldeles särskilt snygg blondin. Hennes ben, i korta shorts, går verkligen inte av för hackor. Den som ändå vore cellulitfri!
Mister Zenyas bristande engagemang i mig, och dj:ns falnande intresse vägs upp av Hugo Boss-personalens trevliga, och faktiskt väldigt avslappnade, attityd. De får ju visserligen betalt för att vara tillmötesgående, men ändå…Desirée och Jonas, båda under 20 år, känns genuina. Desirée och jag snackar framtidsplaner, jobb och partners. Hon avslöjar en liten hemlighet om sitt privatliv, en hemlighet som hon bevarat inför övrig Hugo Boss-personal. Vi pratar även idrott. Tjejen tränar brottning. Hur koolt är inte det? Jonas har en oerhört snygg tröja från butiken. Han kör också en väldigt fin bil. Försöker få med honom på en barrunda i Stockholms innestad, där han själv bor. Han verkar rätt sugen, men drar sig tyvärr ur på grund av att hans polare ska mingla sig genom Uppsalanatten. En av Jonas vänner införskaffar, kvällen till ära, en riktigt snygg rock. Till det facila priset av 7000 kronor kan rocken bli din.
Var får dessa killar sina pengar från? Misstänker att frågan kan besvaras med ärvda titlar och en viss klassbakgrund, påspätt med initiativförmåga och ett visst intellekt. När ska jag få min titel? Ge mig en nu!
Kvällen avslutas med låga skämt om kvinnokroppen, och ett kärt farväl. Jag sätter mig på tåget till Stockholm och känner verkligen att jag inte vill umgås med någon annan än datorn den fortsatta kvällen.
På hemvägen går jag ändå inte på Östermalmskrogen Spitfire, för att där svepa en kaffe. Personalen är, även där, väldigt trevlig och tillmötesgående. En mörk gosse tittar mig till och med så djupt i ögonen att jag börjar tro att det faktiskt finns människor som bryr sig. Bryr sig om annat än välsvarvade vader och böljande lockar. De flesta människor bryr sig väl självklart om annat än yta. Men det är inte alltid vad som skiner igenom. Ska jag säga förresten, iklädd Fifth Avenue-linne, Lyle and Scott-kofta, och för dagen nyinköpta Nike-sneakers. För klädspons tackar jag Week days, Sneakers and stuff, mamma, och sist men inte minst Monkey Bizz (fantastisk butik på Södermalm). Hemresan akompangerades självfallet av ingen mindre än den sublima Justin Timberlake. Älskade Justin!
